Hallå, är det någon där?????
Jag vill berätta en historia, så håll för näsan, för det luktar skit.......
Jag har blivit sargad av myndigheter i 50 år, i dag är jag 52 år. Som barn mötte jag en vuxenvärld som var oförstående och förtryckande. Att ha blivit utsatt av myndigheternas laglöshet har gjort att jag till största delen av mitt liv har varit beroende av de sociala myndiheterna på grund av deras inkompetens, när det gäller utsatta människor som har det svårt av en eller annan orsak. Ni kanske undrar vad det är jag menar?
Själv är jag en före detta missbrukare. Jag bestämde mig i mitten av -80talet att jag skulle förändra min situation. Jag blev skuldfri, köpte hus på landet, hade 2 hästar, hund och katt. Detta var min rehabilitering, som jag kunde identifiera mig med, detta var för mig helt rätt. En elräkning var startskottet till ett nytt helvete.
Eftersom jag inte hade möjlighet att betala hela räkningen på en gång (8.000:- för 20 år sedan) vände jag mig som råttan springer in i boet, givet vis till socialtjänsten. Vilket blev ett av mina största misstag.
För det är så här, att kommunen har det yttersta ansvaret för kommuninvånarna, men inte för sådana som mig. För vi är inte välkommna in i systemet. Snacka om integrering.....Jag har aldig blivit integrerad varken på arbetsmarknaden eller i samhället. Det tragiska i det hela är att man kriminaliserar missbrukarna men man får ingen hjälp till vård. Inte ens om du är motiverad till en förändring. Du får nej. Vad är det egentligen våra politiker menar? När dom står i media och talar om att man inte vill ha missbruk och kriminalitet i samhället. Utifrån min profession som missbrukare och LVU-are, och med facit i hand är socialtjänsternas bistånd till samhället just missbruk och kriminalitet. Ni kanske undrar hur jag kan sitta och säga så här? Jo, det började med elräkningen på 8.000 och slutat med en stämning och en rättegång som jag förlorade i sin helhet, och blev 115.000 fattigare. E`inte detta en parodi på svensk missbrukspolitik. Anledningen till stämningen är att kommunen som jag ser det, efter att ha läst lagen, så har hanteringen av mitt ärende bestått av många lagbrott. Det märkliga är att det tyckte inte tingsrätten. Jag känner mig som en papperslös och oönskad individ. För nu har jag förlorat min rättssäkerhet, som ni förstår är det många turer som varit under dessa åren, med orättvisor psykisk press, och vanmäktighet, för jag vet ju inte om jag blir utslagen igen. Nu skall jag överklaga domen, till Göta Hovrätt OM jag får prövningstillstånd. Eftersom jag har tröttnat på myndigheternas makt och förakt, så blir jag också obekväm eftersom jag driver detta ärendet, inte enbart för min egen skull utan även för andra som skulle behöva ha hjälp och stöd för att komma till ett drägligt liv. I det stora hela är det här ett HETT mål, eftersom det handlar om sveriges missbrukspolitik, en politik som är fullständigt obefintlig. Hade jag vunnit i Tingsrätten hade det fått stora konsekvenser för socialtjänsterna runt om i vårt avlånga land.
Jag har även stöd av bland annat en proffessor i socialt arbete som säger: " socialtjänsten är inte till för att man skall knycka på nacken och stå med mössan i hand och ta emot almosor som socialtjänsten delar ut".
För att kunna gå vidare i processen behöver jag allt stöd jag kan få av er kära medborgare, samt ekonomiskt bidrag för att betala mina advokatkostnader.
Bankgirot som jag har är 8289 - 124 400 1863.
PS. Domen finns att läsa på Tingsrätten i Lidköping. T 27-09 DS.
Jag har blivit sargad av myndigheter i 50 år, i dag är jag 52 år. Som barn mötte jag en vuxenvärld som var oförstående och förtryckande. Att ha blivit utsatt av myndigheternas laglöshet har gjort att jag till största delen av mitt liv har varit beroende av de sociala myndiheterna på grund av deras inkompetens, när det gäller utsatta människor som har det svårt av en eller annan orsak. Ni kanske undrar vad det är jag menar?
Själv är jag en före detta missbrukare. Jag bestämde mig i mitten av -80talet att jag skulle förändra min situation. Jag blev skuldfri, köpte hus på landet, hade 2 hästar, hund och katt. Detta var min rehabilitering, som jag kunde identifiera mig med, detta var för mig helt rätt. En elräkning var startskottet till ett nytt helvete.
Eftersom jag inte hade möjlighet att betala hela räkningen på en gång (8.000:- för 20 år sedan) vände jag mig som råttan springer in i boet, givet vis till socialtjänsten. Vilket blev ett av mina största misstag.
För det är så här, att kommunen har det yttersta ansvaret för kommuninvånarna, men inte för sådana som mig. För vi är inte välkommna in i systemet. Snacka om integrering.....Jag har aldig blivit integrerad varken på arbetsmarknaden eller i samhället. Det tragiska i det hela är att man kriminaliserar missbrukarna men man får ingen hjälp till vård. Inte ens om du är motiverad till en förändring. Du får nej. Vad är det egentligen våra politiker menar? När dom står i media och talar om att man inte vill ha missbruk och kriminalitet i samhället. Utifrån min profession som missbrukare och LVU-are, och med facit i hand är socialtjänsternas bistånd till samhället just missbruk och kriminalitet. Ni kanske undrar hur jag kan sitta och säga så här? Jo, det började med elräkningen på 8.000 och slutat med en stämning och en rättegång som jag förlorade i sin helhet, och blev 115.000 fattigare. E`inte detta en parodi på svensk missbrukspolitik. Anledningen till stämningen är att kommunen som jag ser det, efter att ha läst lagen, så har hanteringen av mitt ärende bestått av många lagbrott. Det märkliga är att det tyckte inte tingsrätten. Jag känner mig som en papperslös och oönskad individ. För nu har jag förlorat min rättssäkerhet, som ni förstår är det många turer som varit under dessa åren, med orättvisor psykisk press, och vanmäktighet, för jag vet ju inte om jag blir utslagen igen. Nu skall jag överklaga domen, till Göta Hovrätt OM jag får prövningstillstånd. Eftersom jag har tröttnat på myndigheternas makt och förakt, så blir jag också obekväm eftersom jag driver detta ärendet, inte enbart för min egen skull utan även för andra som skulle behöva ha hjälp och stöd för att komma till ett drägligt liv. I det stora hela är det här ett HETT mål, eftersom det handlar om sveriges missbrukspolitik, en politik som är fullständigt obefintlig. Hade jag vunnit i Tingsrätten hade det fått stora konsekvenser för socialtjänsterna runt om i vårt avlånga land.
Jag har även stöd av bland annat en proffessor i socialt arbete som säger: " socialtjänsten är inte till för att man skall knycka på nacken och stå med mössan i hand och ta emot almosor som socialtjänsten delar ut".
För att kunna gå vidare i processen behöver jag allt stöd jag kan få av er kära medborgare, samt ekonomiskt bidrag för att betala mina advokatkostnader.
Bankgirot som jag har är 8289 - 124 400 1863.
PS. Domen finns att läsa på Tingsrätten i Lidköping. T 27-09 DS.
